Tomten lever farligt

Det tog till 1925 innan forskarna insåg att tomten rimligtvis inte kunde leva vid Nordpolen, av det enkla skäl att det där inte fanns tillgång till det nödvändiga betet för hans renar. Tomtens hemvist är dock som bekant omtvistad och andra forskare har på likartade grunder och med nationella undertoner med emfas framhållit att tomten finns i Dalarna i Sverige, i Nordnorge eller på Grönland.

Tomtens livsstil främjar inte ett hälsosamt leverne. Tomtens arbetsform måste uppfattas som en extrem form av skiftarbete med en lång relativt fridfull sommarperiod, varefter arbetsinsatsen ständigt ökar fram mot ett crescendo på julafton. Tomtens livsstil innebär också i andra avseenden hälsobetänkligheter. De tidigare mera mekaniskt präglade samfärdseltekniker innebar ändå möjligheter till uteliv och viss rörlighet med djurskötsel, lastningsarbete osv. I dessa tider uppträder tomten i alltmera mekaniserade förband vilket innebär, att den fysiska aktivitet som är nödvändig för att upprätthålla energibalansen dramatiskt har minskat. Tomtens uppfattas ju i allmänhet som en medelålders man av runt utseende och med en utpräglad bukfetma och fyller med sin höga ansiktsfärg och sitt ökade midjeomfång väl kraven på ett medicinskt högrisktillstånd.

Herr och fru tomte har i många avseenden förutsättningar för att leva sunt. Morgonmålet består av gröt med renmjölk. Det är dock fortfarande oklart i vilken omfattning denna renmjölk består av mättat fett eller om fettsyresammansättningen kan innebära såväl fördelar som nackdelar ur hälsosynpunkt. Tomten är högkonsument av kaffe, vilket i och för sig inte innebär något större hälsoproblem. Det traditionella tomtekaffet är dock i allmänhet kokkaffe och data från Tromsö visade redan tidigt, att kokkaffe – i motsats till bryggt kaffe – innehåller en oljefraktion som har en kolesterolhöjande effekt. Därför är det önskvärt att herr och fru tomte i största möjliga omfattning utnyttjar snabbkaffe eller brygger sitt kaffe.

Tomtens smörgåsar är i allmänhet gjorda av grovt bröd och fiskpålägg, såsom t ex lax, vilket självfallet är hälsomässigt utmärkt med dess höga halt av marina fleromättade fetter. Middagsmålet i tomtefamiljen utgöres i allmänhet av någon klassisk form av husmanskost med kött eller fisk, potatis och rotfrukter. Hjortron och lingon förekommer ofta i tomtens diet, vilket innebär ett gott tillskott av C-vitamin och antioxidanter.

December är en högriskperiod för tomten där övertidsarbetet innebär ett sammanbrott av måltidsordningen, och det föreligger stora svårigheter att följa Livsmedelsverkets rekommendationer med frukost, lunch och middag samt två mellanmål. Ofta intar tomten skinksmörgåsar vilket egentligen inte innebär några större problem ur hälsosynpunkt. Har tomtemor vett att skära bort svålen innebär skinksmörgåsarna inget som helst hälsoproblem. Risgrynsgröten utgör självklart ett stående inslag i julmåltiden, dessvärre med väl snabba kolhydrater, även om kanel har ansetts ha gynnsamma effekter på kolhydrat metabolismen.

Julafton innebär en maximal risksituation, då tomten på besök till

barnfamiljer av hävd utspisas med någon liten godsak, ofta i flytande form.

Nutidens tomtar föredrar ofta som förning för att inte ”ta julen med sig ut”

en smula maltwhisky serverat i tumlare med sugrör för att inte väta ner

skägget. Med den höga arbetsbelastning som för närvarande gäller inom

tomteprofessionen kommer en standardtomte under julaftonens hårda

arbetspass att konsumera betydande mängder alkohol, vilket menligt kan

påverka arbetsförmågan och energibalansen.

SFO-Årsmöte 2019 Vetenskapligt Program

29 november 2019 kl. 10.00 – 15.15
Uppföljning av patienten som genomgått bariatrisk kirurgi


09.30-10.00 Kaffe och smörgås


10.00-10.05 SFOs Ordförande Joanna Uddén Hemmingsson hälsar välkommen


10.05-10.45 Medicinsk uppföljning efter bariatrisk kirurgi. Joanna Uddén Hemmingsson, Obesitascentrum, Stockholm.


10.45-11.20 En kirurgs synpunkter på postbariatrisk problematik. Mikael Wirén, Ersta sjukhus, Stockholm.


11.20-12.45 Årsmöte i Svensk Förening för Obesitasforskning inklusive lunch*


12.45-13.30 Patienter med viktrecidiv, vilken uppföljning fick de och vilken uppföljning hade de önskat? Liisa Tolvanen och Anne Christenson, Överviktscentrum, Stockholm.


13.30-14.15 Nutritionell uppföljning på kort och lång sikt. Anette Örn Liberg, Bariatrisk mottagning, Region Dalarna.

14.15-14.30 Kaffe med tilltugg

14.30-15.00 5-års data från AMOS-studien, hur har det gått för opererade ungdomar?
Kajsa Järvholm, Inst. för psykologi, Lunds universitet, Lund


15.00-15.15 Avslutande diskussion


*Alla medlemmar som föranmält sig är välkomna på lunch. Gå med i Svensk Förening för Obesitasforskning (SFO). Postgiro: 790190-3 (+namn), Swish: 1235446422 (+namn).
Årsavgift: 100 kr.

Tema: Fetmabehandling i primärvården Fredag 11 oktober 2019, Svenska Läkaresällskapet, Stockholm

Kostnadsfritt för medlemmar i SFO eller SFOK (se hemsidor för medlemskap). Alla med intresse för obesitasbehandling är dock välkomna!

För anmälan, se nedanstående länk:

http://www.medinet.nu/obesitasdagen2019

Ett samarrangemang mellan Svensk Förening för Obesitasforskning (SFO) och Svensk Förening för Obesitas och metabol Kirurgi (SFOK)

Samling med kaffe och utställningsbesök 09:00–09:30

09:30-09:35    Välkommen! Joanna Uddén Hemmingsson, SFO och Torsten Olbers, SFOK

09:35-10:00    Patienten med fetma i primärvården – allmänläkarens perspektiv

Föreläsare: Med dr, allmänläkare Helena Dreber, Stockholm Moderator: Andershorell

10:00-11:00    Physiological aspects on weight loss and weight loss maintenance

Föreläsare: Professor Carel le Roux, University College Dublin, Irland

Moderator: Joanna Uddén Hemmingsson

11:00–12:00   Individen med fetma – stigmatisering/diskriminering i samhället

Föreläsare: Marcus Lagerström och föreningen HOBS (Hälsa Oberoende av Storlek). Moderator: Kajsa Järvholm

Lunch och utställningsbesök 12:00–13:00

13:00-13:20    Fetmabehandling i primärvården. Nya riktlinjer från EASO (European Association for the study of Obesity)

Föreläsare: Ingrid Larsson. Moderator: Peter Jacobson

13:20-13:55    Praktiska aspekter på medicinsk fetmabehandling i primärvården

 Föreläsare: Helena Dreber och Malin Borg. Moderator: Ylva Trolle Lagerros

13:55-14:15    Remiss till kirurgisk behandling – patientens val eller läkarens rekommendation?

 Föreläsare: Torsten Olbers. Moderator: Niclas Abrahamsson

Kaffe och utställningsbesök 14:15–14:45

14:45-15:45    Uppföljning efter bariatrisk kirurgi – teori och falldiskussioner

Föreläsare: Joanna Uddén Hemmingsson och Anders Thorell

Paneldiskussion: Föreläsarna samt Helena Dreber och Carl-Magnus Brodén

Moderator: Mikael Wirén

15:45-16:00 Sammanfattning av dagen

Joanna Uddén Hemmingsson och Torsten Olbers

Det var inte bättre förr!

Stephan Rössner, Professor emeritus

Efter att under större delen av 80-talet arbetat på med klin KS som studierektor, poliklinikchef och överläkare på dagavdelningen samtidigt som jag byggde upp vad som skulle bli en av landets första överviktsenheter fick jag ett oemotståndligt erbjudande. Curt Furberg, norrlänning, elitsimmare och klinisk fysiolog hade gjort karriär på NIH, Bethesda, USA och därifrån rekryterats till att bygga upp en klinisk epidemiologisk prövningsenhet på Bowman-Gray School of Medicine, Wake Forest University i Winston-Salem. En stad byggd på den tobaksindustri, som sakta skulle gå under, men där det fortfarande var OK att röka på sjukhuset. Allt i stan hette något på Reynolds: Avenyn, sportdomen, kliniken och museet för att hedra den tobaksberikade familj, som fredade sitt samvete med generösa donationer.

Det visade sig dock, att Bowman-Gray inte hade någon enhet som sysslade med fetma, så jag hade lön med fria mandat. Det tog ett tag att hitta någon som var intresserad av min inriktning och jag gick klart på tomgång en tid. Då uppstod tanken att skriva en sjukhusroman – tid och idéer hade jag gott om. Min medförda Mac var en otymplig låda och för att printa bokade man tid i skrivsalen. Min Mac var inställd på A4, salsprintern matade ut det annorlunda USA-formatet och jag fick pussla sidor och bryta om.

Undan för undan blev det ett antal rätt fristående kapitel, som klart speglade min tidigare kliniska realitet. De hamnade i någon avlägsen fil i datorn och blev liggande.

Hemkommen till femtioårsdagen hade någon tidning gjort ett porträtt av mig, som ledde till en TV-intervju i hemmet. Där klev Dorotea Bromberg in över sladdarna och sa att nu skulle jag skriva kost, motion, livsstil, hälsa för henne. Det gjorde jag – sannolikt närmare ett dussintal böcker, som ofta gick bra. Det skall dock erkännas att en del var skåpmat, när vi vände på kuttingen och kokade soppa på spik. Men de såldes. Jag kom då plötsligt ihåg min sjukhusroman, men den ville Dorotea definitivt inte ha.

Men när jag nu följer media inser jag att vad jag skrev om för trettio år sedan är totalt oförändrat. Jag letar med viss möda fram de opublicerade kapitlen och känner igen allt: Hierarkierna, revirpinket, inkompetensen, överbeläggningarna, sommareländet, trollkonsterna att skaffa fram vårdplatser till svårt sjuka – allt detta beskrev jag redan då. Det har inte hänt ett enda dugg! Våra chefer var föga intresserade av det – i deras tycke – banala gnället från underläkarna och visade sig sällan på akuten. En duktig jourläkare var den som inte lade in några patienter- det uppskattades såväl av akutsyrrorna som av avdelningspersonalen, som fick lite luft. 

I realiteten lades det aldrig in för många patienter, utan alldeles för få med hänsyn till patientsäkerheten. Det var ingalunda ovanligt att nödtorftigt uppstagade patienter skickades hem för att återkomma dagen därpå. Gåtestet (komma upp på benen, duktigt, kan nog klar sig hemma) var en etablerad metod, liksom klyschan ”orkar man säga goddag orkar man säga adjö”. Och ingenting hände. Precis som idag sa man att ”det här är inte acceptabelt” eller ”så här får det inte vara i Sverige”- men därvid blev det. På min klinik hade vi ett år tre suiciderande kollegor.

Sjukhusromanen ligger där i datorn, återupplivad ur ett sedan länge passerat Mac-system. Den är förlagd till år 1987, men skulle lika gärna kunna beskriva dagens akutkliniska realiteter. Jag undrar om någon vill ge ut den. Under tiden får jag ägna mig åt kåserier och halsbrytande lingvistisk akrobatik i Grönköpings veckoblad. Och en tröst är att det i alla fall finns ordning och reda i doktor Salvéns sjukstuga i den stan.

Boka in Obesitasdagen den 11/10 2019!

Tema: Fetma i primärvården

Vi ses på Svenska Läkaresällskapet i Stockholm!
Ett samarrangemang mellan Svensk Förening för Obesitasforskning och Svensk Förening för Obesitas och metabol Kirurgi

Samling med kaffe och utställningsbesök 09:00–09:30

09:30-09:35    Välkommen! Joanna Uddén Hemmingsson, SFO och Torsten Olbers, SFOK

09:35-10:20    Patienten med fetma i primärvården – allmänläkarens perspektiv

10:20-11:00    Fetmabehandling i primärvården. Nya riktlinjer från EASO

11:00-12:00    Physiological aspects on weight loss and weight loss maintenance
Föreläsare: Professor Carel le Roux, University College Dublin, Ireland

Lunch och utställningsbesök 12:00–13:00

13:00–13:45   Individen med fetma – vad bör vi förstå? Aspekter kring stigmatisering

13:45-14:30    Samsjuklighet I – Non-alcohol fatty liver disease

Kaffe och utställningsbesök 14:30–15:00

15:00-15:20    Samsjuklighet II – Njursjukdom

15:20-15:45    Samsjuklighet III – Sömnapné

15:45-16:00    Sammanfattning av dagen

Onani leder till fånighet och galenskap – historien om Kellogg

Ja, detta står faktiskt i Nordisk Familjebok från 1888. Idag vet vi att detta är en ren myt. Först och främst: Begreppet ”onani” är en felanknytning till Onan, som figurerar i Gamla Testamentet. Gud ber honom befrukta hustrun till hans döde bror, men Onan vill inte utan ”spiller sin säd på marken”, vilket är avbrutet samlag (coitus interuptus) – inte onani. Begreppet användes dock på 1800-talet i en fransk bok i stället för det korrekta ”masturbation” och har levat kvar. Redan Strindberg skriver ”runka”, som alltså inte är ett nypåfunnet runt ord.

Men vilken är då kopplingen till mat och ätbeteende? Att mat och sex hör ihop är väl etablerat, men det finns många andra intressanta beröringspunkter. Här är en:

John Harvey Kellogg (1852 – 1943) var som liten klen och tuberkulossjuk. Han fångades upp av Sjundedagsadventisternas hygienambitioner och hade hört predikanten Sylvester Graham föreläsa om hur man med bra kostsammansättning motverkar ungdomlig manlig kättja (Grahamskexen var faktiskt tänkta att verka avtändande!). Kellogg blev skicklig tarmkirurg, men även uppfinnaren av majsflingan, som bär hans namn. I Battle Creek Upstate New York byggde han upp ett gigantiskt hälsohem. Legenden berättar att Kellogg attackerades av en kvinnlig patient med tandproblem, som klagade över den hårdsmälta kurortsmaten. Han fick då idén att koka majskorn och sedan valsa och ugnstorka dem. Frukostflingorna corn flakes var uppfunna och blev en miljardindustri.

Kellogg predikade mot onanin som en dödssynd och redovisade 39 symptom som visar om ett barn masturberar hemligt (blekhet, insjunkna ögon, finnar i pannan mm). Kellogg var gift, men hade inga barn. Hans hustru Ella predikade hygien i det extrema: Sovrummen skulle tvättas oavbrutet och sexuallivet skulle begränsas till en gång i månaden tyckte paret. Här gällde händerna på täcket! Vantar med broddar skulle göra det omysigt att onanera, den etsande kemikalien fenol på clitoris skulle dämpa driften och i värsta fall kunde man tänka sig binda händerna vid läggdags.

Kellogg är en besynnerlig blandning av nyskapare och reaktionär. I sitt livsmedelslaboratorium skapade han produkter som uppenbarligen förenklade arbetet för den amerikanska kvinnan, som i allt större omfattning då tog steget ut i yrkeslivet. Men med sin religiöst anstuckna sexualfientlighet förblir Kellogg en säregen amerikansk läkare med ett rationellt mekaniskt tänkande byggt på en pseudoreligiös ideologi.

I den praktiska svenska Handboken om hälsovård och sjukvård från 1918 ägnas ett stort avsnitt åt dessa problem och Kellogg anges som en kunskapskälla. Här blir det ännu värre: Männen är ”sexuellt hypokondriska”, ”glider över i ett sjukligt sinnestillstånd som gör dem till lätt byte för sjukdom”, är ”könsligt perversa som plågas av farhågor för sädesförlust”.

Men Handboken vet råd: Undvik osedliga böcker, ät allsidigt, bara lätt aftonmål och inga ägg. Kött, kaffe, alkohol, tobak och kryddor stimulerar könsorganen och bör undvikas. Äkta sanningskärlek och en fast tro på Gud hjälper också.

Idag vet vi att onani= masturbering är fullkomligt normalt för både män och kvinnor. Det leder inte till att ”ryggmärgsvätskan läcker ur kroppen”, att man blir debil eller hypersexualiserad. Det finns t o m data, som antyder att flitiga sädesuttömningar skyddar mot prostatacancer. Dessbättre har de flesta ungdomar idag fattat att Nordisk Familjebok hade totalt fel. Tala om en verklig myt!

Pressrelease: Förbättrat omhändertagande i vården av patienter med fetma (obesitas)

Svensk Förening för Obesitasforskning (SFO) och Svensk Förening för Obesitas och Metabol Kirurgi (SFOK) håller för första gången en gemensam konferens med samverkan runt omhändertagandet av personer med fetma i centrum. Under dagen diskuteras olika sätt att behandla obesitas och förebygga dess komplikationer. Exempel på frågor som kommer att belysas är:

  • Vilka personer med obesitas ska behandlas inom sjukvården?
  • Vilka behandlingsalternativ har vi?
  • Hur ska vi förbättra helhetsomhändertagandet av patienter med obesitas?

– ”Om vi ska vara ärliga så har sjukvården hittills ofta misslyckats med att ge personer som lider av obesitas den uppmärksamhet och omhändertagande som tillståndet förtjänar”, menar Joanna Uddén-Hemmingsson (överläkare i medicin och ordförande i SFO) och Torsten Olbers (överläkare i kirurgi och ordförande i SFOK). – ”Patienter som vill komma i fråga för behandling får ofta själv driva på och navigera mellan olika hinder för att komma till specialistkliniker. Dessutom är kunskapen om orsaker, risker och behandlingsmöjligheter vid obesitas generellt låg i vården”, menar de, vilket medför att sjukvården på sätt och vis diskriminerar en stor och redan stigmatiserad patientgrupp

– ”Patienter får inte sällan tillsägelsen att de behöver gå ner i vikt utan hjälp att närmare analysera om det är ens realistiskt att de ska klara det utan systematisk hjälp där sjukvården i dagsläget främst erbjuder endast obesitasoperationer och inte medicinsk specialistvård av obesitas” påpekar Joanna Uddén-Hemmingsson. – ”Den förenklade bilden från bantningsindustrin och veckotidningarna stämmer inte i verkligheten, och kan bli skuldbeläggande för patienter som inte klarar att bibehålla viktnedgång. För det stora problemet är att bibehålla en viktnedgång på sikt och för det krävs systematisk hjälp med både livsstilsförändringar och möjlighet att även erbjuda läkemedel och operation”. säger Joanna Uddén-Hemmingsson.

Magsäckskirurgi – som Gastrisk bypass eller Sleeve gastrektomi – har etablerats som den effektivaste behandlingen vid svårare grader av obesitas, särskilt när följdsjukdomar som diabetes typ 2, sömnapné eller hjärt-/kärlsjukdom uppstår. –”Vi står idag utan ett landstäckande vårdprogram trots att mellan 5000 och 6000 operationer genomförs årligen!” Detta tycker Torsten Olbers och pekar på den bristande uppmärksamhet som fetma och dess följdsjukdomar ges i vården. Efter genomgången magsäckskirurgi får man också ofta bara ett års basal uppföljning från kirurgkliniken för att sedan bli återemitterade till primärvården som inte alltid har fått den utbildning eller de resurser som krävs. -”Om problem uppstår kan den opererade patienten hamna i limbo där vare sig primärvården eller sjukhusvården tar ansvar”, påpekar Olbers.

-”Konferensens viktigaste budskap är att samverkan mellan medicinsk och kirurgisk specialistvård tillsammans med primärvården är enda möjligheten att på ett seriöst sätt behandla våra patienter med obesitas som är i behov av sjukvård.”, säger Joanna och Torsten fortsätter; – ”Obesitas är en kronisk, oftast livslång sjukdom med stora risker för följdsjukdomar. Genomtänkta och vetenskapligt beprövade vårdkedjor med multidisciplinär samverkan krävs för att skapa funktionella behandlingsstrategier och ge ett helhetsomhändertagande som hjälper personer med obesitas att leva ett normallångt liv med god livskvalitet och hälsa”.

Konferensen hålls på Svenska Läkaresällskapet i Stockholm fredagen den 23 mars. Även patientföreningen HOBS- Hälsa Oberoende av Storlek- kommer att medverka.

För mer information kontakta:

Joanna Uddén-Hemmingsson, joanna.udden@capiostgoran.se, 0736-994504

Torsten Olbers, torsten.olbers@gu.se, 0736-601729

 

Sådan herre, sådan hund!

Att fetmaepidemin med åtföljande hälsokonsekvenser är ett globalt fenomen är numera närmast trivialt att upprepa. Fetman har ökat i alla världsdelar, i alla åldersgrupper, i båda kön, även om utvecklingen möjligen tycks ha bromsat in bland välutbildade individer med förmåga att ta ett hälsobudskap till sig. Intressant är dock att fetmaepidemin på senare år även har börjat spilla över till husdjuren. Forskarna har funderat över detta och det finns faktiskt data där man sammanställt viktutvecklingen hos många av de däggdjursarter som används för vetenskapliga försök. Medelvikten under senare år visar sig ha gått upp hos både apor, gnagare, hundar och katter. Att våra husdjur har blivit allt fetare är väl känt, och nu visar forskningen att till och med 19% av ridhästarna har viktproblem. Råttorna på soptippen har blivit fetare vilket sannolikt speglar vår allmänna välfärd, det vill säga i den takt som vi får det allt bättre och bättre och tillgång till mer och mer näringstät mat kommer också spillet härav att hamna på soptippen där råttorna trivs ännu bättre.

Larmrapporter talar för att var tredje hemmakatt har viktproblem och på TV har man beskrivit hundar och katter, som husse och matte i all välvilja tycks göda ihjäl. Fem kilos övervikt på en vuxen labrador anses motsvara ungefär 35 kg övervikt hos en fullvuxen människa, och det är lätt att inse att detta innebär en betydande hälsorisk för människan som för husdjuret.

I den bästa av alla världar borde väl saken vara enkel. Husdjuren ska inte få mera mat än vad de förbrukar. Men ofta hamnar man i en ond spiral, och flera veterinärmedicinska undersökningar visar sanningshalten i det gamla ordspråket ”Sådan herre, sådan hund”. Feta hussar och mattar är klart mera benägna att ha feta husdjur och många av dem har inte en tanke på att banta Karo och Misse utan tycker att husdjuren ska ha det lika bra som de själva. Gamla utfodringsrutiner med avgränsade mål mat, till exempel morgon och kväll, tycks vara en avslutad period och många tycker att när människorna får sig någonting gott till livs är det bara rättvist att husdjuren får ta del av samma godis. I allmänhet väljer husse och matte också energitäta snacks. Hundar har ofta dålig aptitreglering och äter så länge det finns någonting kvar i matskålen. Katterna däremot har mera kontroll över sin aptitreglering och kan lämna matskålen även om det finns kalorier kvar. Men även katternas motstånd mot övernäringen kan brytas ner och nätet är fullt av bilder på groteskt överviktiga husdjur. Det innebär naturligtvis att de inte är särskilt motiverade att röra på sig. Precis som feta vuxna får ledbesvär får också hundar och katter bekymmer med viktbärande leder och därmed försvinner ett av incitamenten för djuren att bege sig ut på energikrävande promenader.

Det bisarra är att det finns en bot för detta. Man kan låta fettsuga både hunden och katten för något tiotusental kronor, och veterinärerna med plastikkirurgisk inriktning har en ny lukrativ bransch att se fram emot. Och lyteskomiken frodas, till exempel i form av den feta katten Garfield, som på svenska heter Gustaf. Gustaf har egentligen bara tre mål här i livet: frukost, lunch och middag, han är elak, lat och självupptagen och skaparen av denna långkörande serie, Jim Davis, har verkligen lyckats ge sin feta katt, som helt saknar sjukdomsinsikt, obehagliga mänskliga drag.

En dag runt obesitasbehandling

Fredag 23 mars 2018, Svenska Läkaresällskapet, Stockholm

Ett samarrangemang mellan Svensk Förening för Obesitasforskning och Svensk Förening för Obesitas och metabol Kirurgi

Samling med kaffe och utställningsbesök 9:009:30

Varje föreläsning följs av tid för diskussion

9:30-10:15     ”Bariatrisk medicin”– en ny specialitet med fokus på omhändertagandet pre- och post kirurgi?

Föreläsare: Torsten Olbers. Moderator Joanna Uddén Hemmingsson

10:15-11:00    BMI som urvalsmarkör för obesitasbehandlingPro/con debatt

Föreläsare: Mikael Wirén och Peter Jacobson. Moderator: Ylva Trolle Lagerros

11:00-12:00    To which patients should we focus our obesity treatment efforts?  Which tools to use?

Föreläsare: Professor Nicholas Finer, University College London

Moderatorer Joanna Uddén Hemmingsson och Anders Thorell

Lunch och utställningsbesök 12:00–13:00

13:00–13:10   HOBS – Hälsa Oberoende av Storlek presentation av patientförening

13:10-14:00    ”Alla ska inte opereras”- vilken evidens finns för långtidseffekter av medicinsk obesitasbehandling?

Föreläsare: Ingrid Larsson. Moderator Mikael Wirén

Kaffe och utställningsbesök 14:00–14:30

14:30-15:45    Komplikationer efter obesitaskirurgi; psykisk ohälsa, missbruk samt ”weight regain”– hur vanligt och vad gör vi?

Föreläsare: Kajsa Järvholm, Ylva Trolle Lagerros, Torsten Olbers

Moderator Anders Thorell

15:45-16:00 Sammanfattning av dagen – hur går vi vidare?

Moderatorer Joanna Uddén Hemmingsson och Torsten Olbers

Kostnadsfritt för medlemmar i SFO eller SFOK (se instruktioner om medlemskap på hemsidan). Alla med intresse för obesitasbehandling är välkomna, men föranmälan krävs.

Anmälan: Skicka mail till obesitasdagen2018@gmail.com och ange i vilken förening du är medlem, i SFO eller SFOK, din arbetsplats, yrke och ev. specialkost.

Vid frågor kontakta:

Torsten Olbers, torsten.olbers@gu.se

Ingrid Larsson ingrid.larsson@medfak.gu.se

Inget är nytt under solen – inte ens otillbörliga påhopp inom fetmologin

#metoo-debatten når allt flera yrkeskategorier. Det vore naivt att tro att det först nu finns anledning att ifrågasätta hanteringen av relationsproblemen personalkategorierna emellan i sjukvården. Men man kan möjligen diskutera hur långt tillbaka i tiden det är möjligt eller längre ens praktiskt meningsfullt att gräva i förflutna otillbörligheter. Att olämpligt överläkarbeteende har kunnat påtalas långt tillbaka i tiden och leda till konsekvenser visar dock den dystra historien om invärtesmedicinaren Eskil Kylin.

Det metabola syndromet anses ofta först beskrivet av Gerald Reaven i en Bantingföreläsning 1988. Det ”syndrom X”, som där avrapporterades kom Reaven själv att med åren fjärma sig från. Och beteckningarna på detta övergripande vällevnadsfynd, liksom definitionerna, har fluktuerat genom åren. Intressant är dock att den första beskrivning av sambandet mellan fetma och livsstilsrelaterade metabola förändringar såsom hypertoni, typ 2 diabetes och dyslipidemi kom mer än 60 år tidigare och från Sverige. Eskil Kylin var en professorskompetent internist, som hade mikrocirkulationen vid hypertoni som sitt stora intresse. Han skrev en rad banbrytande arbeten på området, såsom den första monografin om hypertoni. Tyska var dåtidens vetenskapliga språk och hans skrev att ”vid hypertoni fungerar kapillärerna som ett perifert hjärta”. Sin kliniska och vetgenskapliga gärning utförde han i Eksjö, Jönköping och slutligen som privatpraktiker i Stockholm.

Eskil Kylin var det yngsta barnet i en tolvbarnsfamilj från en bondgård i Västergötland. Han följde själv i faderns produktiva spår och alstrade en stor familj med den tappra hustrun Stina, efter vilken han döpte sin jaktstuga Palais-Stina. Kylin var intresserad av jakt, skog och mark och skrev också under pesudonymen Erik på Moatorpet i lokalposten en del berättelser i Piraten-stil från detta kärva skogsliv.

Sin inställning till sexualliv och reproduktionsfysiologi beskrev han sålunda i en lyrisk hyllning till hustrun: ”….Bort med otillbörlig barnbegränsning och vårt folk skall kunna andas fritt och gå en lycklig framtid till mötes! Självsnöperi gör inget folk mäktigt och stort. ”

Kylin hade varit militärläkare och var känd för strikt disciplin även i vården. Enskild ställning gällde även för patienterna i sängen, trots att Kylin såg ut som en rätt vänlig farbror i vit rock över en sliten kavaj med ett nött stetoskop.

Möjligen hade han från tiden som militärläkare haft en poäng, när han hävdade att man bäst kunde bedöma människans hälsotillstånd på hennes sätt att gå naken. När han dock tillämpade denna diagnostik på unga flickor, som tvingades vandra utan en tråd på kroppen i klinikens tolvsängssalar blev personalen upprörd och indignationslistor skrevs.

Kylin menade att metoden varit nödvändig, ”eksem kunde finnas överallt på kroppen och på den överbelagda kliniken fanns inga avskilda utrymmen”.

Kylin hade varit i blåsväder tidigare, sedan han anmält en kollega för att ha manipulerat innehållet i privata patientjournaler. Hur det egentligen var därmed blev möjligen aldrig fullt utrett, men uppmärksamheten var väckt. Därför väckte rättegången mot honom stort intresse även utanför Smålands gränser. Under rättsprocessens gång reste t o m Dagens Nyheters reporter till Jönköping för att referera domstolsförhandlingarna, som till sist ledde till att Kylin måste lämna sin befattning 1946. Journalisten skrev att ”han är älskvärdheten själv, han visar inga som helst av de sidor han ovedersägligen lagt i dagen under samvaron med patienter, med sköterskor, med underläkare och andra.” När idag kollegor med ett medicinhistoriskt intresse gräver i det metabola syndromets historia får Kylin en hedersplats, men mera på grund av sina vetenskapliga framsynthet än sina kliniskt mer dubiösa diagnosmetoder.

 

Stephan Rössner