1986 anordnades i Jerusalem den femte internationella obesitaskongressen. Mötet inträffade under en tidsperiod när avspänningen i denna del av världen var rimlig, och kongressdeltagarna kunde efteråt utan större säkerhetsrestriktioner resa runt i landet. Under planeringsmötenas gång blev det uppenbart, att en mera strukturerad internationell samarbetsorganisation måste utformas. Hitintills hade glada entusiaster gjort möte efter möte utan någon egentlig internationellt sammanordnande bakgrund. De första diskussionerna ledde till det faktum att man år 1990 i Kobe bildade International Association for the Study of Obesity (IASO), som efter den sjätte ICO-kongressen i Japan blev ett mera formellt forum, i dag en välorganiserad internationell struktur med eget högkvarter i London.
Insikten att obesitasforskningen hade mera att leverera än vad som kunder redovisas vart fjärde år ledde också till tankarna på regionala kongresser. Professor Per Björntorp var redan då en internationellt lysande stjärna och var väl känd och respekterad i alla läger, men uppfattades väl aldrig som någon administrativ storhet. Hans namn öppnade dock alla dörrar inom obesitasvetenskapen och han hade haft den internationellt udda uppgiften att vara president för ett ICO-möte i Rom, eftersom man inte tilltrodde de italienska organisatörerna förmågan att ro hela kongressen i hamn. När Per Björntorp därför överblickade ett europeiskt perspektiv och ansåg att tiden var mogen att skapa även europeiska kongresser fick han medhåll från alla kanter. Det var dock uppenbart att det måste finnas en lokal nationell organisation som kunde fungera som ansvarig enhet för en europeisk kongress, och i detta sammanhang blev det uppenbart att det behövdes en svensk förening för obesitasforskning. Föreningen bildades under 1986 – 1987 och det blev klart att det var en betydande fördel om föreningen kunde anslutas till Svenska Läkarsällskapet. Där fanns sedan tidigare ett antal specialistsammanslutningar som fullvärdiga sektionsmedlemmar. Dessa specialiteter var i allmänhet gamla och etablerade, men någon gång kunde nya forskningsfält inom samhällsmedicinskt relevanta områden med stort nyväckt intresse också kvalificera för medlemskap.
För mindre grupper hade vi, under min tid i Svenska Läkarsällskapets ledningsgrupp, för dessa grupperingar föreslagit ett s k associerat medlemskap, vilket gav närvaro och yttranderätt vid fullmäktigemöten men ingen rösträtt. Det sista kunde obesitasforskarna leva utan, men den avgörande fördelen var att associerade medlemsföreningar hade rätt till Riksstämmans utbud med egna lokaler, plats i programmet och en naturlig, ekonomiskt rimlig, årlig träffpunkt, eftersom de flesta obesitasforskarna ju ändå kom till Riksstämman och hade moderorganisationer inom andra sektioner som de i allmänhet hade tillhört, såsom invärtesmedicin, endokrinologi, diabetologi eller kirurgi. Svenska Förening för Obesitasforskning fick därmed Svenska Läkarsällskapets så kallade normalstadga för associerade föreningar.
ECO Stockholm 1988
Långt dessförinnan hade faktiskt Björntorp och Rössner agerat för att Sverige var moget att anordna den första europeiska obesitaskongressen, och sannolikt mörkade vi något det faktum att det vid tidpunkten när Sverige fick det hedrande uppdraget att anordna den första europeiska kongressen, inte existerade någon svensk förening. Den första europeiska obesitaskongressen i Stockholm blev upptakten för alla de efterföljande europeiska möten, som många av SFO:s medlemmar har deltagit i under årens lopp. Från början var tanken att mötet skulle göra det möjligt för framför allt yngre forskare att träffas, tonvikten skulle ligga på interaktion och vetenskapliga samtal längs posterkorridorerna, snarare än på formella, orala presentationer. Utformningen skulle vara så enkel och kostnaderna så rimliga att alla skulle ha råd att delta i mötena. Så blev bokstavligen det första ECO i Stockholm i juni 1988. Mötet genomfördes visserligen med hjälp av Congrex men i praktiken utgjorde Björntorp och Rössner programkommitté, vetenskaplig kommitté, lokalkommitté, fund-raising kommitté, social kommitté och mediakommitté. Om det finns några andra kommittéer som brukar bildas i anslutning till internationella kongresser, så utgjorde vi dessa också. Mötet utformades bokstavligen vid Rössners köksbord i Äppelviken där Per Björntorp sorterade abstract i högar medan Stephan Rössner läste, granskade och lagade mat. Mötet blev en stor framgång och Per Björntorp var SFO förste ordförande.