Forskning – såväl som forskningsfusk!

Närhet till grönområden innebär att gamla kineser är mindre feta. Att mäta BMI på kineser är inte svårt men för att mäta grönska i boendemiljön använder man det märkliga indexet normalized difference vegetation index (NDVI). Dessutom registrerades luftpartikelförekomsten i de aktuella områdena liksom temperatur i en studie. Ju grönare- desto mindre fetma, oberoende av fysisk aktivitet, stillasittande och utomhustemperatur. Med mer luftföroreningar tunnades sambanden ut. Kineserna medger att de saknar förklaring till fynden. De torde de flesta andra också göra!

Japanska forskare konstaterar att konsumtion av soppa innebär mindre risk för fetma. Men vägen dit var lång- av 1873 identifierade sopp-artiklar kunde bara 7 användas i metaanalysen. Mekanismerna framgår inte av abstrakt, men en kaloriutspädningseffekt verkar kanske vara en möjlig förklaring. Men hur kunde det vara att man behövde såga 1866 artiklar för att nå denna slutsats?

En veckas nätskörd ger upphov till en rad retractions. Tidskrifterna är mer eller mindre entusiastiska för sådana retractions, de innebär ju en bakläxa för refereesystemet och är bökigt att hantera när resultaten hamnat i de gigantiska datafilerna. Att lära spanska skolbarn äta nyttigt var felundersökt och resultaten togs tillbaka. Ingen bad om ursäkt.

En sökande journalist hittar en forskare, vars insatser i PubMed m m sammanfattas i 18 ”retractions” och 22 ”corrections”. När bl a 15 överviktiga försökspersoner testade crackers beskrev forskaren ett intag av 383±159 kcal- en omöjlig spridning utöver teoretiskt maximum på 103 kcal. Den grävande journalisten frågar: Knyckte försökspersonerna andras kex?

En grupp forskande kineser har fått sin artikel retracted, när det visade sig att cinnemaaldehyd (kanelmetabolit) inte hade några gynnsamma effekter på inducerad oxidativ stress och cardiomyocyt-skador genom receptor potential av ankyrin 1. Vem förstår någonting?

Att viss hundmat skulle kunna innebära risk för taurin brist har studerats i golden retriever jyckar. Att de – som påstods – skulle kunna utveckla cardiomyopati ifrågasattes dock av den energiska PLOS redaktören. Vem bryr sig? Kennelklubben?

”Dr H:” med en rätt tveksam trovärdhet beskriver den livgivande effekten av ungdomens källa EGA ( = AGE stavat baklänges) på nio feta svårt sjuka COVID-patienter, men ”glömde” att nämna att det är brodern, som säljer soppan. EGA kan vända åldringsprocessen – men bevisen består av en studie på 12 män, som fick betala för soppan och sedan beskrev att de spelade bättre schack.

Danska forskare beskrev resultaten av behandlingsprogram för alkoholister och jämförde resultaten för män och kvinnor. De menade att det gick sämre efter behandling av kvinnor jämfört med män. Felräkning ledde dock till galna slutsatser, och man bad faktiskt om ursäkt. Nu är rutinerna på forskningsenheten omgjorda och gruppen har förhoppningsvis nyktrat till.

Stephan Rössner

Professor Emeritus

Förlänger ett gott skratt livet?

Människan är det enda djur som kan skratta och ett gott skratt har påvisbara fysiologiska effekter genom att sänka muskelspänningen, öka syretensionen och ge hjärtat viss träning. Även om forskningen är otillräcklig finns det ändå data som stöder att ett gott skratt har positiva hälsoeffekter, vad avser funktionen när det gäller skelett och muskler, hjärta och kärl,  de endokrinologiska, immunologiska och neurologiska systemen. Man har faktiskt påvisat att skratt kan förbättra kolhydratomsättningen hos personer med typ 2-diabetes, öka leptinkoncentrationen i bröstmjölk och utöva kardioprotektiva effekter. Det är naturligtvis rimligt att tro att skratt, som leder till pulsökning och muskelaktivitet skulle kunna öka energiomsättningen, men detta har inte varit testat intill nu.

För några år sedan presenterade en grupp forskare från Nashville en undersökning som antyder att skratt har påvisbara effekter på energiomsättningen. Forskarna placerade individer par om par i kammare för att mäta energiomsättningen under strikt kontrollerade betingelser och visade omväxlande humoristiska eller tråkiga videosekvenser i 5-10-minutersomgångar. Skrattomfattningen registrerades med mikrofoner och via kalorimetern kunde man  parvis följa förändringen i energiomsättning. När man skrattade i kalorimetern ökade energiomsättningen med 0,19 ± 0,31 kcal/minut över basalomsättningen, vilket var en klart signifikant stegring. Pulsfrekvensen ökade med 2 ± 4 slag per minut och energiutgiften under pågående skratt var positivt korrelerad med hjärtfrekvensen. När författarna extrapolerar dessa resultat till en mera verklighetsanknuten situation konstaterar de att ett äkta skratt förorsakar en 10-20 procents ökning i energiomfattning och puls över vilonivån. Det skulle kunna innebära att 10-15 minuters dagligt skratt kan öka energiutgifterna med 10-40 kalorier om dagen, vilket omräknat till energiutgifter per år skulle motsvara ett årligt vikttapp på 0,5 till 2 kg. Försöksuppläggningen innebar att individerna fördes samman parvis i kalorimetern. Tanken var den, att man skrattar mera och hjärtligare med andra. Skratt kan vara naturligt eller tillgjort, och man kan påvisa, att dessa två typer av skratt engagerar olika neurologiska banor. Ett äkta skratt ger stämbandsvibrationer, medan ett oäkta skratt är mera atonalt, men samtidigt mera bullrande.

Många undersökningar visar just nu på samma princip, nämligen att små energiintag eller energiutgifter över mycket lång tid kan ha påvisbara effekter på kroppsvikten. Våra egna beräkningar av hur mycket energi vi sparar genom att använda mobiltelefon och fjärrkontroller för att reglera garagedörrar, hemelektronik och mobiltelefoner antyder, att under ett helt år kan dessa inbesparade aktiviteter motsvara en fettvävsmängd på ungefär ett halvt kilo (opublicerade data).

Medicinska effekter av humor

Humorn som medicinskt redskap är numera väletablerad. Det finns clowner anställda på barnsjukhus på många håll, även i Sverige. Humorns läkande och välgörande effekter har dokumenterats vetenskapligt i många sammanhang. Det har skapats ett nordiskt medicinskt humorsällskap, och det finns en hel uppsättning av bibliografier om humor under olika premisser: etniska, situationsrelaterade, galghumor osv.

Intressant är alltså att humorforskning, som funnits länge i seriösa former och mest engagerat folklivsforskare och sociologer har tagit steget över till den medicinska världen, där man kunnat påvisa objektivt verifierbara, statistiskt signifikanta hälsobringande effekter. En av de första som bidragit till denna litteratur var den svenske läkaren Lars Ljungdahl, som för många år sedan i en liten artikel visade att patienter med smärtproblematik, som fick ägna sig åt humorupplevelse gemensamt upplevde mindre värk.

I vår tid kan man tycka att det inom sjukvårdsvärlden med dess kroniska krav på återhållsamhet, besparing och effektivitetsökning inte finns särskilt mycket att skratta åt. Men det är tänkbart att ett mera systematiskt utnyttjande av humor i vården skulle kunna vara ett okonventionellt, biverkningsfritt och kostnadseffektivt sätt att minska smärtor, öka välbefinnande och till och med energiförbrukningen. När satsar regionernas på experter på humor i den nya specialitetslistan?

Stephan Rössner

Tomten lever farligt

Det tog till 1925 innan forskarna insåg att tomten rimligtvis inte kunde leva vid Nordpolen, av det enkla skäl att det där inte fanns tillgång till det nödvändiga betet för hans renar. Tomtens hemvist är dock som bekant omtvistad och andra forskare har på likartade grunder och med nationella undertoner med emfas framhållit att tomten finns i Dalarna i Sverige, i Nordnorge eller på Grönland.

Tomtens livsstil främjar inte ett hälsosamt leverne. Tomtens arbetsform måste uppfattas som en extrem form av skiftarbete med en lång relativt fridfull sommarperiod, varefter arbetsinsatsen ständigt ökar fram mot ett crescendo på julafton. Tomtens livsstil innebär också i andra avseenden hälsobetänkligheter. De tidigare mera mekaniskt präglade samfärdseltekniker innebar ändå möjligheter till uteliv och viss rörlighet med djurskötsel, lastningsarbete osv. I dessa tider uppträder tomten i alltmera mekaniserade förband vilket innebär, att den fysiska aktivitet som är nödvändig för att upprätthålla energibalansen dramatiskt har minskat. Tomtens uppfattas ju i allmänhet som en medelålders man av runt utseende och med en utpräglad bukfetma och fyller med sin höga ansiktsfärg och sitt ökade midjeomfång väl kraven på ett medicinskt högrisktillstånd.

Herr och fru tomte har i många avseenden förutsättningar för att leva sunt. Morgonmålet består av gröt med renmjölk. Det är dock fortfarande oklart i vilken omfattning denna renmjölk består av mättat fett eller om fettsyresammansättningen kan innebära såväl fördelar som nackdelar ur hälsosynpunkt. Tomten är högkonsument av kaffe, vilket i och för sig inte innebär något större hälsoproblem. Det traditionella tomtekaffet är dock i allmänhet kokkaffe och data från Tromsö visade redan tidigt, att kokkaffe – i motsats till bryggt kaffe – innehåller en oljefraktion som har en kolesterolhöjande effekt. Därför är det önskvärt att herr och fru tomte i största möjliga omfattning utnyttjar snabbkaffe eller brygger sitt kaffe.

Tomtens smörgåsar är i allmänhet gjorda av grovt bröd och fiskpålägg, såsom t ex lax, vilket självfallet är hälsomässigt utmärkt med dess höga halt av marina fleromättade fetter. Middagsmålet i tomtefamiljen utgöres i allmänhet av någon klassisk form av husmanskost med kött eller fisk, potatis och rotfrukter. Hjortron och lingon förekommer ofta i tomtens diet, vilket innebär ett gott tillskott av C-vitamin och antioxidanter.

December är en högriskperiod för tomten där övertidsarbetet innebär ett sammanbrott av måltidsordningen, och det föreligger stora svårigheter att följa Livsmedelsverkets rekommendationer med frukost, lunch och middag samt två mellanmål. Ofta intar tomten skinksmörgåsar vilket egentligen inte innebär några större problem ur hälsosynpunkt. Har tomtemor vett att skära bort svålen innebär skinksmörgåsarna inget som helst hälsoproblem. Risgrynsgröten utgör självklart ett stående inslag i julmåltiden, dessvärre med väl snabba kolhydrater, även om kanel har ansetts ha gynnsamma effekter på kolhydrat metabolismen.

Julafton innebär en maximal risksituation, då tomten på besök till

barnfamiljer av hävd utspisas med någon liten godsak, ofta i flytande form.

Nutidens tomtar föredrar ofta som förning för att inte ”ta julen med sig ut”

en smula maltwhisky serverat i tumlare med sugrör för att inte väta ner

skägget. Med den höga arbetsbelastning som för närvarande gäller inom

tomteprofessionen kommer en standardtomte under julaftonens hårda

arbetspass att konsumera betydande mängder alkohol, vilket menligt kan

påverka arbetsförmågan och energibalansen.

Det var inte bättre förr!

Stephan Rössner, Professor emeritus

Efter att under större delen av 80-talet arbetat på med klin KS som studierektor, poliklinikchef och överläkare på dagavdelningen samtidigt som jag byggde upp vad som skulle bli en av landets första överviktsenheter fick jag ett oemotståndligt erbjudande. Curt Furberg, norrlänning, elitsimmare och klinisk fysiolog hade gjort karriär på NIH, Bethesda, USA och därifrån rekryterats till att bygga upp en klinisk epidemiologisk prövningsenhet på Bowman-Gray School of Medicine, Wake Forest University i Winston-Salem. En stad byggd på den tobaksindustri, som sakta skulle gå under, men där det fortfarande var OK att röka på sjukhuset. Allt i stan hette något på Reynolds: Avenyn, sportdomen, kliniken och museet för att hedra den tobaksberikade familj, som fredade sitt samvete med generösa donationer.

Det visade sig dock, att Bowman-Gray inte hade någon enhet som sysslade med fetma, så jag hade lön med fria mandat. Det tog ett tag att hitta någon som var intresserad av min inriktning och jag gick klart på tomgång en tid. Då uppstod tanken att skriva en sjukhusroman – tid och idéer hade jag gott om. Min medförda Mac var en otymplig låda och för att printa bokade man tid i skrivsalen. Min Mac var inställd på A4, salsprintern matade ut det annorlunda USA-formatet och jag fick pussla sidor och bryta om.

Undan för undan blev det ett antal rätt fristående kapitel, som klart speglade min tidigare kliniska realitet. De hamnade i någon avlägsen fil i datorn och blev liggande.

Hemkommen till femtioårsdagen hade någon tidning gjort ett porträtt av mig, som ledde till en TV-intervju i hemmet. Där klev Dorotea Bromberg in över sladdarna och sa att nu skulle jag skriva kost, motion, livsstil, hälsa för henne. Det gjorde jag – sannolikt närmare ett dussintal böcker, som ofta gick bra. Det skall dock erkännas att en del var skåpmat, när vi vände på kuttingen och kokade soppa på spik. Men de såldes. Jag kom då plötsligt ihåg min sjukhusroman, men den ville Dorotea definitivt inte ha.

Men när jag nu följer media inser jag att vad jag skrev om för trettio år sedan är totalt oförändrat. Jag letar med viss möda fram de opublicerade kapitlen och känner igen allt: Hierarkierna, revirpinket, inkompetensen, överbeläggningarna, sommareländet, trollkonsterna att skaffa fram vårdplatser till svårt sjuka – allt detta beskrev jag redan då. Det har inte hänt ett enda dugg! Våra chefer var föga intresserade av det – i deras tycke – banala gnället från underläkarna och visade sig sällan på akuten. En duktig jourläkare var den som inte lade in några patienter- det uppskattades såväl av akutsyrrorna som av avdelningspersonalen, som fick lite luft. 

I realiteten lades det aldrig in för många patienter, utan alldeles för få med hänsyn till patientsäkerheten. Det var ingalunda ovanligt att nödtorftigt uppstagade patienter skickades hem för att återkomma dagen därpå. Gåtestet (komma upp på benen, duktigt, kan nog klar sig hemma) var en etablerad metod, liksom klyschan ”orkar man säga goddag orkar man säga adjö”. Och ingenting hände. Precis som idag sa man att ”det här är inte acceptabelt” eller ”så här får det inte vara i Sverige”- men därvid blev det. På min klinik hade vi ett år tre suiciderande kollegor.

Sjukhusromanen ligger där i datorn, återupplivad ur ett sedan länge passerat Mac-system. Den är förlagd till år 1987, men skulle lika gärna kunna beskriva dagens akutkliniska realiteter. Jag undrar om någon vill ge ut den. Under tiden får jag ägna mig åt kåserier och halsbrytande lingvistisk akrobatik i Grönköpings veckoblad. Och en tröst är att det i alla fall finns ordning och reda i doktor Salvéns sjukstuga i den stan.

Onani leder till fånighet och galenskap – historien om Kellogg

Ja, detta står faktiskt i Nordisk Familjebok från 1888. Idag vet vi att detta är en ren myt. Först och främst: Begreppet ”onani” är en felanknytning till Onan, som figurerar i Gamla Testamentet. Gud ber honom befrukta hustrun till hans döde bror, men Onan vill inte utan ”spiller sin säd på marken”, vilket är avbrutet samlag (coitus interuptus) – inte onani. Begreppet användes dock på 1800-talet i en fransk bok i stället för det korrekta ”masturbation” och har levat kvar. Redan Strindberg skriver ”runka”, som alltså inte är ett nypåfunnet runt ord.

Men vilken är då kopplingen till mat och ätbeteende? Att mat och sex hör ihop är väl etablerat, men det finns många andra intressanta beröringspunkter. Här är en:

John Harvey Kellogg (1852 – 1943) var som liten klen och tuberkulossjuk. Han fångades upp av Sjundedagsadventisternas hygienambitioner och hade hört predikanten Sylvester Graham föreläsa om hur man med bra kostsammansättning motverkar ungdomlig manlig kättja (Grahamskexen var faktiskt tänkta att verka avtändande!). Kellogg blev skicklig tarmkirurg, men även uppfinnaren av majsflingan, som bär hans namn. I Battle Creek Upstate New York byggde han upp ett gigantiskt hälsohem. Legenden berättar att Kellogg attackerades av en kvinnlig patient med tandproblem, som klagade över den hårdsmälta kurortsmaten. Han fick då idén att koka majskorn och sedan valsa och ugnstorka dem. Frukostflingorna corn flakes var uppfunna och blev en miljardindustri.

Kellogg predikade mot onanin som en dödssynd och redovisade 39 symptom som visar om ett barn masturberar hemligt (blekhet, insjunkna ögon, finnar i pannan mm). Kellogg var gift, men hade inga barn. Hans hustru Ella predikade hygien i det extrema: Sovrummen skulle tvättas oavbrutet och sexuallivet skulle begränsas till en gång i månaden tyckte paret. Här gällde händerna på täcket! Vantar med broddar skulle göra det omysigt att onanera, den etsande kemikalien fenol på clitoris skulle dämpa driften och i värsta fall kunde man tänka sig binda händerna vid läggdags.

Kellogg är en besynnerlig blandning av nyskapare och reaktionär. I sitt livsmedelslaboratorium skapade han produkter som uppenbarligen förenklade arbetet för den amerikanska kvinnan, som i allt större omfattning då tog steget ut i yrkeslivet. Men med sin religiöst anstuckna sexualfientlighet förblir Kellogg en säregen amerikansk läkare med ett rationellt mekaniskt tänkande byggt på en pseudoreligiös ideologi.

I den praktiska svenska Handboken om hälsovård och sjukvård från 1918 ägnas ett stort avsnitt åt dessa problem och Kellogg anges som en kunskapskälla. Här blir det ännu värre: Männen är ”sexuellt hypokondriska”, ”glider över i ett sjukligt sinnestillstånd som gör dem till lätt byte för sjukdom”, är ”könsligt perversa som plågas av farhågor för sädesförlust”.

Men Handboken vet råd: Undvik osedliga böcker, ät allsidigt, bara lätt aftonmål och inga ägg. Kött, kaffe, alkohol, tobak och kryddor stimulerar könsorganen och bör undvikas. Äkta sanningskärlek och en fast tro på Gud hjälper också.

Idag vet vi att onani= masturbering är fullkomligt normalt för både män och kvinnor. Det leder inte till att ”ryggmärgsvätskan läcker ur kroppen”, att man blir debil eller hypersexualiserad. Det finns t o m data, som antyder att flitiga sädesuttömningar skyddar mot prostatacancer. Dessbättre har de flesta ungdomar idag fattat att Nordisk Familjebok hade totalt fel. Tala om en verklig myt!

Sådan herre, sådan hund!

Att fetmaepidemin med åtföljande hälsokonsekvenser är ett globalt fenomen är numera närmast trivialt att upprepa. Fetman har ökat i alla världsdelar, i alla åldersgrupper, i båda kön, även om utvecklingen möjligen tycks ha bromsat in bland välutbildade individer med förmåga att ta ett hälsobudskap till sig. Intressant är dock att fetmaepidemin på senare år även har börjat spilla över till husdjuren. Forskarna har funderat över detta och det finns faktiskt data där man sammanställt viktutvecklingen hos många av de däggdjursarter som används för vetenskapliga försök. Medelvikten under senare år visar sig ha gått upp hos både apor, gnagare, hundar och katter. Att våra husdjur har blivit allt fetare är väl känt, och nu visar forskningen att till och med 19% av ridhästarna har viktproblem. Råttorna på soptippen har blivit fetare vilket sannolikt speglar vår allmänna välfärd, det vill säga i den takt som vi får det allt bättre och bättre och tillgång till mer och mer näringstät mat kommer också spillet härav att hamna på soptippen där råttorna trivs ännu bättre.

Larmrapporter talar för att var tredje hemmakatt har viktproblem och på TV har man beskrivit hundar och katter, som husse och matte i all välvilja tycks göda ihjäl. Fem kilos övervikt på en vuxen labrador anses motsvara ungefär 35 kg övervikt hos en fullvuxen människa, och det är lätt att inse att detta innebär en betydande hälsorisk för människan som för husdjuret.

I den bästa av alla världar borde väl saken vara enkel. Husdjuren ska inte få mera mat än vad de förbrukar. Men ofta hamnar man i en ond spiral, och flera veterinärmedicinska undersökningar visar sanningshalten i det gamla ordspråket ”Sådan herre, sådan hund”. Feta hussar och mattar är klart mera benägna att ha feta husdjur och många av dem har inte en tanke på att banta Karo och Misse utan tycker att husdjuren ska ha det lika bra som de själva. Gamla utfodringsrutiner med avgränsade mål mat, till exempel morgon och kväll, tycks vara en avslutad period och många tycker att när människorna får sig någonting gott till livs är det bara rättvist att husdjuren får ta del av samma godis. I allmänhet väljer husse och matte också energitäta snacks. Hundar har ofta dålig aptitreglering och äter så länge det finns någonting kvar i matskålen. Katterna däremot har mera kontroll över sin aptitreglering och kan lämna matskålen även om det finns kalorier kvar. Men även katternas motstånd mot övernäringen kan brytas ner och nätet är fullt av bilder på groteskt överviktiga husdjur. Det innebär naturligtvis att de inte är särskilt motiverade att röra på sig. Precis som feta vuxna får ledbesvär får också hundar och katter bekymmer med viktbärande leder och därmed försvinner ett av incitamenten för djuren att bege sig ut på energikrävande promenader.

Det bisarra är att det finns en bot för detta. Man kan låta fettsuga både hunden och katten för något tiotusental kronor, och veterinärerna med plastikkirurgisk inriktning har en ny lukrativ bransch att se fram emot. Och lyteskomiken frodas, till exempel i form av den feta katten Garfield, som på svenska heter Gustaf. Gustaf har egentligen bara tre mål här i livet: frukost, lunch och middag, han är elak, lat och självupptagen och skaparen av denna långkörande serie, Jim Davis, har verkligen lyckats ge sin feta katt, som helt saknar sjukdomsinsikt, obehagliga mänskliga drag.

Inget är nytt under solen – inte ens otillbörliga påhopp inom fetmologin

#metoo-debatten når allt flera yrkeskategorier. Det vore naivt att tro att det först nu finns anledning att ifrågasätta hanteringen av relationsproblemen personalkategorierna emellan i sjukvården. Men man kan möjligen diskutera hur långt tillbaka i tiden det är möjligt eller längre ens praktiskt meningsfullt att gräva i förflutna otillbörligheter. Att olämpligt överläkarbeteende har kunnat påtalas långt tillbaka i tiden och leda till konsekvenser visar dock den dystra historien om invärtesmedicinaren Eskil Kylin.

Det metabola syndromet anses ofta först beskrivet av Gerald Reaven i en Bantingföreläsning 1988. Det ”syndrom X”, som där avrapporterades kom Reaven själv att med åren fjärma sig från. Och beteckningarna på detta övergripande vällevnadsfynd, liksom definitionerna, har fluktuerat genom åren. Intressant är dock att den första beskrivning av sambandet mellan fetma och livsstilsrelaterade metabola förändringar såsom hypertoni, typ 2 diabetes och dyslipidemi kom mer än 60 år tidigare och från Sverige. Eskil Kylin var en professorskompetent internist, som hade mikrocirkulationen vid hypertoni som sitt stora intresse. Han skrev en rad banbrytande arbeten på området, såsom den första monografin om hypertoni. Tyska var dåtidens vetenskapliga språk och hans skrev att ”vid hypertoni fungerar kapillärerna som ett perifert hjärta”. Sin kliniska och vetgenskapliga gärning utförde han i Eksjö, Jönköping och slutligen som privatpraktiker i Stockholm.

Eskil Kylin var det yngsta barnet i en tolvbarnsfamilj från en bondgård i Västergötland. Han följde själv i faderns produktiva spår och alstrade en stor familj med den tappra hustrun Stina, efter vilken han döpte sin jaktstuga Palais-Stina. Kylin var intresserad av jakt, skog och mark och skrev också under pesudonymen Erik på Moatorpet i lokalposten en del berättelser i Piraten-stil från detta kärva skogsliv.

Sin inställning till sexualliv och reproduktionsfysiologi beskrev han sålunda i en lyrisk hyllning till hustrun: ”….Bort med otillbörlig barnbegränsning och vårt folk skall kunna andas fritt och gå en lycklig framtid till mötes! Självsnöperi gör inget folk mäktigt och stort. ”

Kylin hade varit militärläkare och var känd för strikt disciplin även i vården. Enskild ställning gällde även för patienterna i sängen, trots att Kylin såg ut som en rätt vänlig farbror i vit rock över en sliten kavaj med ett nött stetoskop.

Möjligen hade han från tiden som militärläkare haft en poäng, när han hävdade att man bäst kunde bedöma människans hälsotillstånd på hennes sätt att gå naken. När han dock tillämpade denna diagnostik på unga flickor, som tvingades vandra utan en tråd på kroppen i klinikens tolvsängssalar blev personalen upprörd och indignationslistor skrevs.

Kylin menade att metoden varit nödvändig, ”eksem kunde finnas överallt på kroppen och på den överbelagda kliniken fanns inga avskilda utrymmen”.

Kylin hade varit i blåsväder tidigare, sedan han anmält en kollega för att ha manipulerat innehållet i privata patientjournaler. Hur det egentligen var därmed blev möjligen aldrig fullt utrett, men uppmärksamheten var väckt. Därför väckte rättegången mot honom stort intresse även utanför Smålands gränser. Under rättsprocessens gång reste t o m Dagens Nyheters reporter till Jönköping för att referera domstolsförhandlingarna, som till sist ledde till att Kylin måste lämna sin befattning 1946. Journalisten skrev att ”han är älskvärdheten själv, han visar inga som helst av de sidor han ovedersägligen lagt i dagen under samvaron med patienter, med sköterskor, med underläkare och andra.” När idag kollegor med ett medicinhistoriskt intresse gräver i det metabola syndromets historia får Kylin en hedersplats, men mera på grund av sina vetenskapliga framsynthet än sina kliniskt mer dubiösa diagnosmetoder.

 

Stephan Rössner

 

 

Efterlyses: God medicinjournalistik

Stephan Rössner, professor emeritus Karolinska Institutet och Apple Bay Obesity Research Centre

Jag har alltid umgåtts nära med journalister. Som mångårig chef för den medicinska riksstämmans presstjänst kände jag varenda medicinjournalist värd namnet. Och nu är riksstämman död- sorgligt. Min glanstid var när det var så fullt på Älvsjö-mässans herrtoalett, att man köade för att komma UT!

Men i min gamla värld med kost, motion, livsstil, hälsa och fetma i vidaste bemärkelse finns det ju mycket att skriva om, även om man ibland knappast avundas de stackars journalister som fått chefens uppdrag att skriva ännu en hopplös artikel om ett nytt sätt att banta som redovisar en metod helt tagen ur luften. Vem kom på den smarta idén att man kan banta på vatten?

Den äldre generationen medicinjournalister var kunniga, pålästa och kompetenta. Nu finns inte längre så många fast anställda kunniga medicinjournalister. Jag blev förr uppringd flera gånger i veckan och ombeds kommentera vad de har fångat upp på olika håll. Jag är fullt medveten om att journalister i många fall arbetar under tidspress. Men så är det inte alltid. Vad som har blivit oerhört störande är journalisters uppfattning att det är bråttom med allting. Självklart är det bråttom att få in en intervju i en nyhetssändning i TV, men om man frilansar för en publikation, som kommer ut kvartalsvis kan det inte vara nödvändigt att kräva omgående hjälp för att man ska lämna till trycket på fredag. Det är också ett tilltagande oskick att vissa, om än inte alla, journalister tror att det är fullkomligt självklart att man kan störa utan att ens fråga om man ringer olämpligt.

Ibland undrar man om det är någonting journalisteleverna får lära sig på Journalisthögskolan: att alltid arbeta under tidsnöd. Resultatet blir ju bara att den som intervjuas har sämre möjligheter att göra bra ifrån sig. Många frågor är korkade men kan i andra fall vara väl berättigade, och många av dem skulle vinna mycket om den som tillfrågas får en stund på sig att läsa in materialet och kanske till och med söka på nätet. Ibland får man i bästa fall källan till journalistens intresse översänd på nätet och 10 minuter på sig för att läsa in saken, i andra fall uppger journalisten att han eller hon ”inte har tid att kolla närmare”.

Sannolikt är det uttryck för en tilltagande senilitet att jag störs av det dåliga språket i vissa texter. Det har blivit vanligt med hopp i det logiska tänkandet, med språkliga fel, syftningsfel och till och med stavningsfel. Det kan ju rimligtvis inte vara mitt jobb att rätta dessa artiklar. Ibland finner man journalister som på ett lysande sätt har förvaltat en pratstund till någonting intressant, välskrivet och fängslande, medan andra inte brytt sig om att göra fotarbetet för att ta reda på fakta utan bara surrat iväg för att med ett visst antal tecken fylla ut en ruta i avisan.

De som redigerar manus brukar i allmänhet börja bakifrån och därför lär man sig snart att säga det allra viktigaste allra först istället för att gå in i detaljer omgående. Forskare gör ofta fel. Den riktiga vetenskapliga artikeln går under akronymen IMRAD = Introduction, Method, Results And Discussion, men detta fungerar naturligtvis inte i en tidningsartikel, där man måste gå pang på rödbetan och berätta om de viktigaste resultaten först och vad de betyder. Sedan får man acceptera att flertalet läsare kanske inte är så intresserade av metoderna utan förutsätter att forskaren har ordning på vad hen sysslar med.

 

Vad gör doktorn hela dagarna?

Stephan Rössner, professor emeritus Karolinska Institutet och Apple Bay Obesity Research Centre

Hasse&Tage gjorde en gång succé med låten ”Vad i helvete har dom för sig på banken efter tre?” Det må så vara, att bankfolk en gång i tiden, när sådana fanns att finna bakom glas och bom, ägnade sig åt svårgenomskådade övningar i de djupa källarvalven. Men att vårdens folk i alla tider haft svårt att hinna med är en uppenbar realitet. Klockan tre har man förhoppningsvis fått i sig lunchen.

När jag började min kliniska gärning på 60-talet fanns ingen reglerad arbetstid. Kring den s k 7-kronans införande fick vi, dvs i realiteten chefen, också bestämma vår egen arbetstid. Min generations överläkare hade aldrig behövt fundera över APT på dagis, som fick verksamheten att slå igen mitt på vardagseftermiddagen eller möjligheten att uträtta ett bankärende under arbetsveckan (när banken faktiskt stängde kl. 15.00). Sånt skötte ”marktjänsten”.

Min medicinklinik på KS hamnade på schemalagda 50.5 timmar i veckan, men vi blev slagna av endokrinologerna på KS som toppade med hela 55 timmar som ordinarie arbetstid. För dem som arbetade där med legenden Rolf Luft var detta ingen orimlighet.

Den briljante men bisarre Uppsalaprofessorn Erik Ask Upmark brukade personligen kontrollera att kandidaterna fanns på plats på avdelningen även på julafton.

Klinisk konferens på lördagsförmiddagarna var ingen ovanligt. Man kunde gå på sin helgjour en fredag morgon och med en hygglig chef kanske få sluta lite tidigare på måndagseftermiddagen. Det förekom insändare, där orolig blivande patient frågade vilka garantier han hade för att hans kirurg skulle vara pigg och stadig på handen efter några dygn med minimal tid i sängen.

Byråkratin är ingalunda nypåfunnen. Den legendariske professorn Gunnar Biörck på Serafen lär redan på sjuttiotalet ha haft en stämpel att sätta på innehållet i bruna kuvert från överheten, på vilken stod ”ej förstått”.

Det var länge sedan doktorns huvudsakliga arbete bestod i att ta hand om patienter. Lagstiftning, administrativ proliferation, tilltagande komplexitet i vården, etiska överväganden – ja, vilken beteckning man än åsätter utvecklingen är det uppenbart att doktorn fått mindre tid för sin patient och mera för sin byråkrat.

Det kan därför vara skäl att fundera över vad som blir över till den stackars patienten, sedan doktorn fullgjort sina stadgade åtaganden på ett någotsånär oantastligt sätt. Föreliggande tabell gjorde jag för 30 år sedan. Den utgör faktiskt ett seriöst försök till en kritisk analys av arbetstiden för en specialistkompetent kliniker på ett större sjukhus. Några uppgifter har förstås ändat karaktär, tillkommit eller försvunnit, men flertalet kollegor känner nog igen sig. Tabellen är ordnad i stigande skala, från liten till större tidsåtgång, och omräknad i timmar per vecka.

Om vi antar att den aktuelle doktorn har 40 timmars arbetsvecka, åtgår alltså omkring 43 timmar (108 procent!) av arbetstiden till administrativa åtaganden som läkaren har skyldighet att utföra enligt gällande bestämmelser eller aktiviteter hen rimligen måste utföra för att klara av sitt kliniska arbete.

På resterande tid, om det blir någon, är det faktiskt fritt fram att titta på patienterna. Forsknings- och utvecklingsarbete sker lämpligen på ledigheterna.

Det finns två möjligheter att ge läkaren mer tid för patienterna. Antingen förlänger man arbetstiden eller . . . Här må läsarens fantasi ha fritt spelrum!

 

 

Arbetsuppgift

 

Orsak

Tids-

åtgång

Timmar

per vecka

Egen hälsokontroll Företagshälsovård m m 1 tim/år 0,01
Genomgång av avdelnings­läkemedelsförrådet Skyldighet 2 tim/termin 0,03
Brandövning ”Obligatoriskt” 4 tim/termin 0,06
Schemaläggning Organisatoriskt nödvändigt 1 tim/månad 0,25
Signering av journaler SoSFS(M) 1985:28 m m 10 min/

mottagning

0,30
Anmälan av läkemedels­biverkan, olycksfall i vård, cancerregister, dödsbevis

m fl blanketter

Skyldighet för läkare 2 tim/månad 0,50
Blankettifyllande till etisk kommitté, läkemedels­kommitté, sjukhusadminist­ration för genomförande av klinisk prövning Krav för rätt att bedriva klinisk forskning 2 tim/månad 0,50
Ifyllande av blanketter för jourkomp, ledighet, kursgång m m Nödvändigt för att få

lov och lön

30 min/vecka 0,50
På kem/fys/bakt lab Diskussion av problemprov 30 min/vecka 0,50
På patologavd Uppföljning av dödsfall 30 min/vecka 0,50
Besvarande av enkäter från myndigheter, huvudmän m m Skyldighet i tjänsten 4 tim/månad 1,00
Klinikkonferens Order av chefen 1 tim/vecka 1,00
Väntetid i telefonväxlar Oundgängligt? 15 min/dag 1,25
Besvarande av förfrågan från försäkringskassan Stadgad skyldighet 6 tim/månad 1,50
Röntgenrond Klinikrutin 20 min/dag 1,67
Förflyttning mellan avdelning, tjänsterum, matsal, poliklinik m m Svårt jobba annars 20 min/dag 1,67
Telefonkontakt med apotek Kontrollfunktion, förskrivning 20 min/dag 1,67
Undervisning (elever från medicine kandidater till ett otal andra kategorier vårdpersonal) Åliggande 2 tim/vecka 2,00
Läsning av bruna kuvert med allmänna synpunkter från ett otal myndigheter Skyldighet vara informerad 2 tim/vecka 2,00
Genomgång på avdelning och mottagning av remisser, journaler, nya lab-data Förutsättning för vårdarbete 30 min/dag 2,50
Skyddskommitté, kostråd, samverkansgrupp, redak­tionskommitté, policygrupp, festkommitté, organisations­revideringsarbetsgrupp, personalvårdsgrupp e d Nödvändigt (?) ont 4 tim/vecka 4,00
Konferenser rörande patienter, vård, administration, under­visning, forskning etc Från påtvunget ont till stimulerande kul 1 tim/dag 5,00
Sittronder, korridor­konferenser m m Rationellt vårdarbete 1 tim/dag 5,00
Telefonjakt på konsulter, kolleger, kontakter m m Förutsättning för vårdarbete 1 tim/dag 5,00
Diktering av journaler, epikriser, brev och andra meddelanden Vårdarbetsförutsättning 1 tim/dag 5,00