Rössners spaning i forskningsvärlden

  • Ett pikant misstag har uppmärksammats i en tidskrift. Man hade där diskuterat effekten av olika biosensorer för mätning av sportslig aktivitet. I ett stapeldiagram sätts ju ofta spridningsmåttet över stapeln ut som ett vertikalt streck med tvärt avslut. Men i detta kinesiska arbete upptäcktes att man bara klistrat in ett identiskt T för alla spridningsmått. Författarna har inte hört av sig och artikeln är ”retracted”. Gott så!
  • Alfia är en produkt som säljs som ett viktreducerande preparat i USA. Viss effekt har noterats, men när FDA analyserar innehållet i kapslarna visar det sig att effekten kan tillskrivas den ingående men ej angiven ingrediensen sibutramin. Det preparatet (Reduktil i Sverige) drogs in på grund av potentiell kardiovaskulära biverkningar, men tycks alltså ha återuppstått som fågeln Fenix. FDA vanar för användning av preparatet och uppmanar förskrivare och brukare att rapportera biverkningar. De biverkningar, som en gång ledde till att preparatet drogs in var dock relativt måttliga och sågs i vissa subgrupper, varför det inte är givet att användare kommer att kunna koppla eventuella biverkningar till Alfia. Paradoxalt nog var viktnedgången med preparatet hygglig.
  • Malabsorption av näringsämnen ger förstås energiförluster och därmed potentiell viktnedgång. Att hämma fettnedbrytningen genom lipashämmare har ju varit principen för det sedan länge registrerade läkemedlet Xenical (tetrahydrolipstatin). Preparatet ger vid compliance viktnedgång dels genom att det begränsar fettintaget p gr av risken för steatorré, dels genom energiförluster genom ej resorberat fett. Motsvarande princip har nu identifierats, märkligt nog i vassla från kamelston, som innehåller peptider, som i in vitro försök kan hämma nedbrytningen av stärkelse med c:a 1/3. Det betyder en teoretisk möjlighet att kunna dämpa den postprandiala glukosuppgången in vivo och därmed ett potentiellt hjälpmedel vid diabetesbehandling. Men vägen från kamelerna till diabetesmottagningen torde vara en ökenvandring.
  • Biggest loser presenteras i TV gång på gång och stackars gravt överviktiga individer schavotterar i rutan men uppnår i bästa fall en betydande initial viktnedgång till allmän entusiasm. Att återfall kommer är ingen hemlighet. Vid en efterundersökning av 16 individer (initial vikt 149 kg, BMI 50kg/m2), som under programmet gått ner i snitt 58 kg kunde 14 efterundersökas 6 år senare.
    De hade då i snitt återtagit 41 kg av den förlorade vikten. Den uppmätta ämnesomsättningen var fortfarande proportionell mot vikten. Om en bibehållen viktnedgången av 17 kg är en framgång kan sedan diskuteras.
  • Överentusiastiska skribenter vädrar morgonluft, när semaglutide och tirzepatide visar förbluffande goda effekter. Semaglutide är redan tillgängligt och Lilly förväntar sig att tirzepatide kan komma att godkännas under 2023. Men år 2035 beräknas hälften av jordens befolkning vara drabbad av övervikt eller fetma med astronomiska vårdkostnader till följd. Man får ändå realistiskt anta, att några, men ingalunda alla, kommer att kunna få ta del av dessa preparats välsignelsebringande effekter.
  • Amurtigrar är det ont om, men det är bra att veta var de finns i Ryssland och Kina. Avtryck av tassar i snön kan ju komma från olika djur, så hur vet man när de kommer från tigrar? Genom att ta tassavtryck från 44 tigrar i fångenskap och analysera dem i dator kunde man skapa algoritmiska system som möjliggjorde att effektivt fastställa om spåren i naturen verkligen kom från Amurtigrar. Sånt kan ju vara bra att veta…
  • I Floridas Everglades har det hamnat utsläppta burmesiska pytonormar, som kommit att bli ett stort problem. De utgör en invasiv art och är hopplöst svåra att bli av med. De kan väga över 90 kilo (honorna större än hanarna och bli upp till fem meter långa). Att de tar råttor, tvättbjörnar och harar gör väl mindre, men de kan ge sig på alligatorer, lodjur, rävar och rådjur. Fällor måste vara jättestora, giftutläggning drabbar andra djur, men hundar kan sniffa upp pytonormar och används vid skallgång (ordvits!) längs kanalsystemen. All om pytonormar kan man läsa i en monografi på hela 119 sidor. Det är fascinerande vad forskare kan grotta in sig på!
  • Det finns alltså inga gränser för vad veterinärer kan ägna sig åt i vetenskaplig iver. Eftersom det är oklart om hästar kan känna igen föremål på fotografier har man bestämt sig för att undersöka just detta. Om Brunte hittade rätt fick han omgående en läckerbit som belöning. Men bara en häst av 27 prickade in det efterfrågade objektet. Således behövs mera forskning eller metodutveckling…