Att fetmaepidemin med åtföljande hälsokonsekvenser är ett globalt fenomen är numera närmast trivialt att upprepa. Fetman har ökat i alla världsdelar, i alla åldersgrupper, i båda kön, även om utvecklingen möjligen tycks ha bromsat in bland välutbildade individer med förmåga att ta ett hälsobudskap till sig. Intressant är dock att fetmaepidemin på senare år även har börjat spilla över till husdjuren. Forskarna har funderat över detta och det finns faktiskt data där man sammanställt viktutvecklingen hos många av de däggdjursarter som används för vetenskapliga försök. Medelvikten under senare år visar sig ha gått upp hos både apor, gnagare, hundar och katter. Att våra husdjur har blivit allt fetare är väl känt, och nu visar forskningen att till och med 19% av ridhästarna har viktproblem. Råttorna på soptippen har blivit fetare vilket sannolikt speglar vår allmänna välfärd, det vill säga i den takt som vi får det allt bättre och bättre och tillgång till mer och mer näringstät mat kommer också spillet härav att hamna på soptippen där råttorna trivs ännu bättre.
Larmrapporter talar för att var tredje hemmakatt har viktproblem och på TV har man beskrivit hundar och katter, som husse och matte i all välvilja tycks göda ihjäl. Fem kilos övervikt på en vuxen labrador anses motsvara ungefär 35 kg övervikt hos en fullvuxen människa, och det är lätt att inse att detta innebär en betydande hälsorisk för människan som för husdjuret.
I den bästa av alla världar borde väl saken vara enkel. Husdjuren ska inte få mera mat än vad de förbrukar. Men ofta hamnar man i en ond spiral, och flera veterinärmedicinska undersökningar visar sanningshalten i det gamla ordspråket ”Sådan herre, sådan hund”. Feta hussar och mattar är klart mera benägna att ha feta husdjur och många av dem har inte en tanke på att banta Karo och Misse utan tycker att husdjuren ska ha det lika bra som de själva. Gamla utfodringsrutiner med avgränsade mål mat, till exempel morgon och kväll, tycks vara en avslutad period och många tycker att när människorna får sig någonting gott till livs är det bara rättvist att husdjuren får ta del av samma godis. I allmänhet väljer husse och matte också energitäta snacks. Hundar har ofta dålig aptitreglering och äter så länge det finns någonting kvar i matskålen. Katterna däremot har mera kontroll över sin aptitreglering och kan lämna matskålen även om det finns kalorier kvar. Men även katternas motstånd mot övernäringen kan brytas ner och nätet är fullt av bilder på groteskt överviktiga husdjur. Det innebär naturligtvis att de inte är särskilt motiverade att röra på sig. Precis som feta vuxna får ledbesvär får också hundar och katter bekymmer med viktbärande leder och därmed försvinner ett av incitamenten för djuren att bege sig ut på energikrävande promenader.
Det bisarra är att det finns en bot för detta. Man kan låta fettsuga både hunden och katten för något tiotusental kronor, och veterinärerna med plastikkirurgisk inriktning har en ny lukrativ bransch att se fram emot. Och lyteskomiken frodas, till exempel i form av den feta katten Garfield, som på svenska heter Gustaf. Gustaf har egentligen bara tre mål här i livet: frukost, lunch och middag, han är elak, lat och självupptagen och skaparen av denna långkörande serie, Jim Davis, har verkligen lyckats ge sin feta katt, som helt saknar sjukdomsinsikt, obehagliga mänskliga drag.