Det var inte bättre förr!

Stephan Rössner, Professor emeritus

Efter att under större delen av 80-talet arbetat på med klin KS som studierektor, poliklinikchef och överläkare på dagavdelningen samtidigt som jag byggde upp vad som skulle bli en av landets första överviktsenheter fick jag ett oemotståndligt erbjudande. Curt Furberg, norrlänning, elitsimmare och klinisk fysiolog hade gjort karriär på NIH, Bethesda, USA och därifrån rekryterats till att bygga upp en klinisk epidemiologisk prövningsenhet på Bowman-Gray School of Medicine, Wake Forest University i Winston-Salem. En stad byggd på den tobaksindustri, som sakta skulle gå under, men där det fortfarande var OK att röka på sjukhuset. Allt i stan hette något på Reynolds: Avenyn, sportdomen, kliniken och museet för att hedra den tobaksberikade familj, som fredade sitt samvete med generösa donationer.

Det visade sig dock, att Bowman-Gray inte hade någon enhet som sysslade med fetma, så jag hade lön med fria mandat. Det tog ett tag att hitta någon som var intresserad av min inriktning och jag gick klart på tomgång en tid. Då uppstod tanken att skriva en sjukhusroman – tid och idéer hade jag gott om. Min medförda Mac var en otymplig låda och för att printa bokade man tid i skrivsalen. Min Mac var inställd på A4, salsprintern matade ut det annorlunda USA-formatet och jag fick pussla sidor och bryta om.

Undan för undan blev det ett antal rätt fristående kapitel, som klart speglade min tidigare kliniska realitet. De hamnade i någon avlägsen fil i datorn och blev liggande.

Hemkommen till femtioårsdagen hade någon tidning gjort ett porträtt av mig, som ledde till en TV-intervju i hemmet. Där klev Dorotea Bromberg in över sladdarna och sa att nu skulle jag skriva kost, motion, livsstil, hälsa för henne. Det gjorde jag – sannolikt närmare ett dussintal böcker, som ofta gick bra. Det skall dock erkännas att en del var skåpmat, när vi vände på kuttingen och kokade soppa på spik. Men de såldes. Jag kom då plötsligt ihåg min sjukhusroman, men den ville Dorotea definitivt inte ha.

Men när jag nu följer media inser jag att vad jag skrev om för trettio år sedan är totalt oförändrat. Jag letar med viss möda fram de opublicerade kapitlen och känner igen allt: Hierarkierna, revirpinket, inkompetensen, överbeläggningarna, sommareländet, trollkonsterna att skaffa fram vårdplatser till svårt sjuka – allt detta beskrev jag redan då. Det har inte hänt ett enda dugg! Våra chefer var föga intresserade av det – i deras tycke – banala gnället från underläkarna och visade sig sällan på akuten. En duktig jourläkare var den som inte lade in några patienter- det uppskattades såväl av akutsyrrorna som av avdelningspersonalen, som fick lite luft. 

I realiteten lades det aldrig in för många patienter, utan alldeles för få med hänsyn till patientsäkerheten. Det var ingalunda ovanligt att nödtorftigt uppstagade patienter skickades hem för att återkomma dagen därpå. Gåtestet (komma upp på benen, duktigt, kan nog klar sig hemma) var en etablerad metod, liksom klyschan ”orkar man säga goddag orkar man säga adjö”. Och ingenting hände. Precis som idag sa man att ”det här är inte acceptabelt” eller ”så här får det inte vara i Sverige”- men därvid blev det. På min klinik hade vi ett år tre suiciderande kollegor.

Sjukhusromanen ligger där i datorn, återupplivad ur ett sedan länge passerat Mac-system. Den är förlagd till år 1987, men skulle lika gärna kunna beskriva dagens akutkliniska realiteter. Jag undrar om någon vill ge ut den. Under tiden får jag ägna mig åt kåserier och halsbrytande lingvistisk akrobatik i Grönköpings veckoblad. Och en tröst är att det i alla fall finns ordning och reda i doktor Salvéns sjukstuga i den stan.

Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av kakor. mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng